Att vara 50
50 på pappret men 29,5 i själen och bara mer insiktsfull ju längre tiden går! Just another Driftig.nu weblog
Januari 25, 2011 at 8:50 · Filed under Okategoriserade
Blev så förbannad igår, på mig själv, på jobbet, på livet, på allt!!! Egentligen gillar jag det jag jobbar med, jag får möjlighet att träffa trevliga kunder, skriva mycket, tänka en del och även jobba med kameran ibland. Det låter ju lugnt och skönt och trevligt, eller hur? Jag jobbar för mycket dock. Ofta. Och i går så bara brast allt. Jag hörde mig själv säga “Javisst, det hinner jag, jag fixar det” samtidigt som jag hörde en inre röst gallskrika i örat att : “Men för i h-vete! Ta inte på dig mer jobb nu, det räcker!!!” Att bli arg på sig själv är inte så bra, man ska ju tycka om sig själv, annars kan man inte tycka om andra, som det heter. I går tyckte jag nog inte om någon… ARG på ord, arg på mina texter, arg på min bristande fantasi, arg på att sitta själv på kontoret, arg över att folk ringer och stör mig i min ensamhet, arg för att ingen var hemma när jag kom hem efter jobbet, arg över att de kom hem, arg på att jag missat köpa rätt ingredienser till middagen, arg på att behöva jobba under kvällen, arg på slarvigt gjorda anteckningar, arg över att behöva gå upp i ottan i morse. Arg, ARg, ARG! Och någonstans så känner jag en förändring i förhållande till hur det var när jag blev ilsk i 25-års åldern. Då tänkte jag att “Äh, det löser sig, stå bara ut så fixar det här sig också”. Nu drabbade mig istället en annan tanke: “NU - nu är det dags att sluta med allt som drar energi från mig - NU!”. I dag återstår att fundera ut hur man tackar nej till saker man redan tackat ja till, på ett artigt och snällt sätt utan att låta min nyfunna ilska och frustration från i går puttra ut genom mungipan.
Januari 20, 2011 at 14:42 · Filed under Okategoriserade
Ibland tänker man efter lite för långt efter om man säger. Bloggnamnet känns inte alls lika bra längre, nu när jag är 51. Fast jag misstänker att det kan kännas ännu värre när jag fyller 60! Då blir det nog dags att byta namn på den här sidan! I dag har jag bytt tema på bakgrunden. Fjordar kändes helt rätt, höga berg och djupa dalar och det är väl ungefär så som livet är mest.
Augusti 16, 2010 at 9:33 · Filed under Okategoriserade
Lilla gullstrumpan hemma, hon som nu i så många år på ett eller annat sätt alltid funnits där flyttar till egen lägenhet i ny stad långt borta och börjar stor skola. Alla de gånger jag som irriterad mamma tänkte att “väx upp unge!” (för jag erkänner - det har jag tänkt) - inte tänkte jag på att det faktiskt blir så en dag. Nu har hon växt upp och med det kommer också separationen. Hon själv säger att det är med skräckblandad förtjusning hon flyttar. Själv känner jag både skräck, glädje och sorg. Glädje och stolthet över att hon verkligen har växt upp - skräck och sorg över separationen. Det är alldeles för förtvivlat långt bort för en godnattkram.
Februari 5, 2010 at 10:06 · Filed under Okategoriserade
- Vad gör vi i helgen? Vi behöver städa. Vi kan väl dammsuga och tvätta i alla fall. Vi behöver plocka ur diskmaskinen också - och så behöver vi vattna blommorna. Mitt sätt att lägga in ordet “vi” är berömt och vida omtalat av hela familjen. Med “vi” menar jag kanske oftare de andra än mig själv men jag tycker om att säga “vi”. Det känns omhuldande och gemensamt på något vis. Fast de andra skrattar mest åt det… Men nu, nu äntligen har jag fått bekräftelse på att jag känner rätt! Artikeln “Ett vi kan hjälpa till att stärka er relation” från webb-Expressen http://www.expressen.se/sex/1.1867599/ett-vi-kan-hjalpa-till-att-starka-er-relation säger det “vi” har känt på mig i alla år. Ett “Vi” stärker relationen!
Februari 1, 2010 at 19:17 · Filed under Okategoriserade, 50 - det är väl ingen ålder, det är ju en hastighet
En tjejträff för 30 år sedan brukade kunna omfatta samtalsämnen som: Killar. Snälla, snygga och coola killar. Roliga killar. Snygga frisyrer på killar. Snygga jeans på killar. Tuffa boots på killar. Goda dofter på killar. Smala eller tjocka fingrar på killar.
Vid en tjejträff häromkvällen, med samma gäng tjejer, pratade vi mest om: Vallningar. Övergångsbesvär. Hormonrubbningar. Stora blödningar. Svett i pannan. Alltid redo med ombyteskläder. Tonåringar som inte fattar någonting. Kläder ska inte sitta snyggt - de ska vara sköna. Östrogen. Cancer. Hjärnblödning. Benskörhet. Sura män.
Det konstiga är att vi trots allt nog skrattade lika mycket - om inte mer - häromkvällen som vi gjorde då för så länge sedan. Tänk vad lite man ändå förändras med tiden!
Januari 22, 2010 at 18:11 · Filed under 50 - det är väl ingen ålder, det är ju en hastighet
Frisören tycket nog att jag rynkade på näsan lite väl tydligt åt det dansbandstrallande mjukljudet som strömmade ut ur radion. - Thin Lizzy, sa jag, och gitarrsoul som Gary Moore. Hon tittade upp från klippningen med en tom blick - eh!? - Ja, de var i alla fall väldigt inne när jag var yngre, sa jag. - Mmhm, sa hon och dök ner i klippningen. - Fast jag gillar Electric Light Orchestra också, sa jag. De är visserligen lite flummiga av och till men de har gjort väldigt mycket bra musik tycker jag. Frisören tittade upp som hastigast, skakade på huvudet och dök om möjligt ännu djupare ner i frisyren.
Alltså - jag tycker att jag hänger med i dagens musik. Jag tycker verkligen det. Det är bara så att jag uppskattar den musik jag växte upp med också och därför lyssnar jag gärna på den. Jag slår vad om att hon också kommer att tycka om att lyssna på det hon lyssnade på när hon växte upp, när hon blir äldre så att säga. Det bara är så. Fråga mig, jag vet av erfarenhet (se där - av erfarenhet; ett skönt uttryck man kan kosta på sig som 50-åring!) - jag satt ju och fnissade åt pappa när han lyssnade på gamla skivor med Evert Taube trots att det var hur mossigt som helst!
Januari 19, 2010 at 11:21 · Filed under Okategoriserade, 50 - det är väl ingen ålder, det är ju en hastighet
Jag har fått en sån igen; en pik om att jag själv inte längre tillhör dem med mest fart och framåtanda i. Och för sådant som jag fnissade åt när jag var yngre - till exempel att alla äldre bara inte kunde begripa hur den där konstiga apparaten telefax kunde fungera - det kan andra nu fnissa åt mig istället. När jag gick med sonen på rundvandring i det nya gymnasiet ställde jag som initierad och omtänksam mamma den givna frågan: - Och har ni ett bra bibliotek? Guiden, en stripigt blåhårig strecksmal elev från andra årskursen tittade häpet på mig. - Eh - jaa, det ligger nog här borta… tror jag. Hon drog med oss längst ner i en korridor och in i ett rum där det stod en enda bokhylla. I bokhyllan satt två hyllplan, snett isatta. Lite nonchalant inslängt på den ena hyllan låg “Microsoft Word for Dummies”. -Är biblioteket inte klart än? frågade jag. - Jo, men alltså, alla har ju varsin dator!!! Vi behöver typ inte något bibliotek, sa hon och uttalade ordet bibliotek så där långsamt som man bara måste när man pratar med en dinosaurie. - Åh, ja just det, sa jag och sen hörde jag inget mer av den rundvandringen. Bara gick där och kände att jag precis bidragit till helgens roliga historia “Och vet du vad - tanten fråga efter bi-bli-o-te-ket!”
Januari 12, 2010 at 14:39 · Filed under Mat
Jobbar man hemifrån är det där med lunch rätt tungt. Det blir lätt lite slarvigt om man säger och fort måste det gå. I dag hittade jag Dafgårds gröna grönsaksbiffar i frysen. De behöver bara 3 minuter på vardera sida i stekpannan. De föreslagna tillbehören blev en utmaning. En krämig risotto och grillade klyftor av palsternacka… Men jodå, det går att fejka till en riktigt bra risotto. Jag lade fryst ris i lite kokande buljong, klickade i en tesked färskost med vitlök och lät det hela koka ihop en stund. När sedan riset var totalt överkokt tog jag grytan från spisen och lade ner en näve riven parmesan. Och häpp: Risottosoppa! Det blev lite blaskigt men faktiskt väldigt gott! Häller man av den överblivna vätskan så är det nästan som risotto. Bara inte så krämig.
November 12, 2009 at 9:24 · Filed under Okategoriserade, 50 - det är väl ingen ålder, det är ju en hastighet
Som 50-åring är det risk för åldersnojja och tanthybris. Det får mig att tänka på när jag för första gången kallades “tant”. Jobbade i affär under studietiden. Fram till kassan kommer en mamma som framför den överfulla vagnen - vari det även satt en liten medborgare av det yngre slaget - skjuter fram en något äldre parvel.
- Nu så - det är här du visar vad du vill köpa, säger hon till barnet framför vagnen. Tonläget är lätt, snällt och utbildande. Pojken sträcker upp armen mot mig och vecklar försiktigt ut fingrarna så att tablettasken som han hållit så stenhårt i blir synlig. Jag växlar en blick med mamman och vi är överens om detta, båda två. Det är klart grabben ska få lära sig handla.
- Det blir två kronor, säger jag, med bästa kassörskarösten och jag pratar bara till barnet. Han blir generad och tittar bort mot mamma, som just då står med huvudet ner i vagnen och frenetiskt laddar upp varor på bandet med bägge händerna. - Ehh, säger han. - Det är bara att betala vännen, säger mamman, med fokus nu på det yngre syskonet som tappert försöker klättra ur sin sittplats.
- Ehh, säger han igen. - Ge pengen till tanten! Säger mamman kontrollerat. Tanten! Vaddå tanten!!! Jag stirrar till på henne, hon tittar upp, lägger av ett blixtrande lite ursäktande leende och tittar ner i vagnen igen. Det är ju hon som är tant!
- Här tant, hörs en tunn liten barnröst någonstans från bakom kassadisken. Jag reser mig upp ur stolen och ser hur pojken nu stoppat en hand i byxfickan och försöker dra upp den slant han förvarat där.
- Här! säger han stolt, ställer sig på tå och lägger en byxvarm, skrynklig femkronors-sedel på disken. Och jag smälter totalt. Vad spelar det för roll om charmtrollet säger “tant”! När han får sina växelpengar vänder han sig till mamman.
- Hit måste vi gå flera gånger, det var en snäll tant.
November 8, 2009 at 14:28 · Filed under Baka!
Ugnen brummar lite konstigt, det är någon liten fläkt någonstans som skramlar så fort temperaturen kommer upp i 200 grader. Men det gör inte så mycket, doften av bröd som gräddas sprider sig i huset och därinne bakom glasrutan blir lantbrödet allt mer klart.
När jag var yngre – och min mamma var runt 50 – så avtalade hon till sig en sovmorgon varje torsdag då hon kunde få sova lite längre och pappa ta lagården själv. Dessa sovmorgnar blev en höjdare för oss övriga i huset. Mamma ägnade nämligen onsdagskvällen och nätterna åt att baka. Medan mamma stapplade till sängs i arla morgonstund för sin så väl förtjänta sovmorgon vaknade vi andra upp för att gå till skolan. Tänk att vakna till doften av nybakat bröd. Det är helt oslagbart. Borta var alla mardrömmar eller rädslan för monster under sängen, borta var oron för matteprovet och för märkestagningen i simhallen. Nybakat bröd kan få vilken surmule som helst att ändra attityd! 
Tänker på mammas onsdagsnätter när jag står här så många år senare och knådar mitt lantbröd, i dagsljuset från en vanlig söndagseftermiddag. Vilken uppoffring hon gjorde. Vilket engagemang. Aldrig att jag tänkte på det då. Det var bara så självklart. Så mycket kärlek till oss det låg i hennes bakande på nätterna!Bröd är kärlek! Mer hembakat bröd till folket säger jag bara!
Next entries »
